Länge sedan....

Det var ett tag sedan jag skrev här i bloggen. Trots att det varit påsk - eller kanske just därför. Lusten och glädjen att vara i naturen och trädgården tar över allt annat.

Se på de underbara Vintergäcken som exploderade under snön redan.

Och några duniga påskfjädrar som lyser upp bland betong och påskliljor.

Psalmen 517 är min favoritpsalm såhär års:

Världen som nu föds pånytt,

pånytt föder glädjen.

Här på jorden vandrar nu

den uppståndne Herren.

Öst och väst och syd och nord, eld och vatten,

luft och jord, sjunger påskens psalmer.

Hör hur fågelropen höjs!

Hav och strand sig gläder.

Se hur mark och träd tar på

sina sommarkläder.

Genom tjäle, köld och död

tränger solens eld och glöd.

Det är påsk på jorden.

Ur ett outtömligt djup

skparkraften flödar.

Liv ger liv och skörd ger sådd

sådden nya skördar.

Döden fråntogs all sin makt.

Kristi kropp i graven lagd

uppstår och förvandlas.

Vi i honom återfår

allt som gick förlorat.

Paradiset nu för oss

öppnar sina portar.

Inget svärd! Från död till liv

kallas vi att leva i

alla somrars sommar.

(text: Adam av S:t Victor 1100-talet, Grundvig 1837, Frostenson 1969.)

Horisonter

Något att meditera över.

Så vackert.

Naturen är läkande och fantastisk. Fjällen när de är som bäst.

Meditation - hur gör man?

En hjälp för att få stillhet och lugn, att undvika att ta tag i tankarna, är att ha en inre bild att försöka ta fram. En bild som är meditativ, lugn och öppen.

Till exempel något som denna:

Jesuiten William Johnston skriver i sin bok Upplyst av kärlek (Katolska Bokförlaget) om bön och meditation. Han ger följande förslag på hur man kan komma igång:

”Ta den bibliska frasen ”Gud är kärlek” (Första Johannesbrevet 4:8). Upprepa den i ditt hjärta om och om igen. Smaka på den, njut av den, så kommer du att märka att den är sötare än honung i din mun. ”Gud är kärlek… Gud är kärlek… Gud är kärlek.”

Upprepa den i din egen takt och rytm. Efter någon tid kanske du vill sluta upprepa den och vara tyst, utan ord och tanke. Detta är en rik tystnad, en helig tystnad, en värdefull tystnad, en mystikens tystnad. I verkligheten befinner du dig på tröskeln till mystisk bön. Så ta kärleksfullt vara på tystnaden, tills du efter ett tag, kanske efter en minut eller kanske efter tio minuter, är helt förlorad i distraktioner.

Då återvänder du till dina bibliska ord: ”Gud är kärlek… Gud är kärlek… Gud är kärlek.”

Kristen djupmeditation

Meditation vid havet

Meditation finns i kyrkans tradition sedan lång tid tillbaka. Det är den kristna mystikens väg att i stillhet och tystnad öppna sig för Guds kärlek.

Som människor behöver vi hitta en balans mellan yttre aktivitet och vårt inre behov av stillhet och ro. Kroppshållningen, andningen och ett öppet sinne är grunden i meditationen. Vi sitter i en meditationsställning medvetet förankrade i vår kropp, i ett tillstånd av både vila och vakenhet. Vi låter andningen ske utan att styra den. När tankar och föreställningar tystnar, blir vår innersta inriktning ett JA till den kärlek som är tillvarons ursprung och mål.

Genom meditationen fördjupas vi, både som människor och kristna. Kristen djupmeditation engagerar hela människan, såväl kropp, själ som ande. I tillit till den oändliga kärlek och vishet som är tillvarons grund och mål och som har uppenbarat sig i Jesus Kristus, vågar vi öppna oss och låta vårt hjärta fyllas av denna kärlek. Vi kan genom bönen/meditationen föras in i en positiv mognadsprocess. Målet är att vi blir vad vi är genom vårt dop. Guds älskade barn! Grundinställningen under meditationen är att låta allt vara som det är… Vi vet att Gud älskar oss precis som vi är.

En pilgrim

Begreppet pilgrim kommer av ett latinskt ord som betyder "främling". Jag tycker det är en så god tolkning av människans villkor här under vår stund på jorden.

Man kan känna sig lite ensam och övergiven, ja, som en främling i sitt sammanhang. Kallad att följa min längtan bryter jag upp, vandrar iväg på livets väg, möter andra som jag delar erfarenheter, glädje och oro med. Slår läger, lever enkelt och bekymmerslöst. Hela tiden medveten om att jag kan vara trygg i det att jag är ledd, "Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg." (Ps 23). Käppen är också en av pilgrimmens attribut.

Attributen och nyckelorden återkommer jag till.

Veronikas svetteduk

Veronika är en person som inte finns omnämnd i bibeln. Hon tillhör den rika floran av legender.
En tradition säger att hon föddes i Italien och levde under det första århundradet, att hon var hustru till en romersk officer och en djupt troende kvinna. En annan tradition säger att hon var hustru till en inflytelserik medlem av Sanhedrin, att hennes riktiga namn var Sheraphia och att hon i hemlighet lyssnat till Jesu undervisning.

När Jesus bar sitt tunga kors längs vägen till Golgota såg i alla fall denna "Veronika" honom. Det var en fruktansvärd syn och hon greps av medlidande och trängde sig fram mellan människorna som kantade vägen. När hon kom fram till den dödsdömde mannen ställde hon sig på knä och räckte honom sin slöja så att han skulle kunna torka bort svetten och blodet från sitt misshandlade ansikte.

I tacksamhet gjorde Jesus ett under och legenden säger att när han lämnade tillbaka slöjan (som brukar kallas för "Veronikas svetteduk") fanns det i väven en bild av hans ansikte, skapad i blod.
Veronika behöll slöjan och upptäckte snart att den hade fått helande krafter. Dess beröring väckte döda till liv, gav blinda synen åter och frambringade vatten som släckte fängslade kristnas törst.

Legenden säger vidare att hon många år senare tog med den undergörande slöjan till Rom där den botade den sjuke kejsar Tiberius. Före sin död lämnade hon den till påven Clemens (den fjärde påven) och hans efterträdare. Veronikas slöja var länge föremål för offentlig dyrkan i Rom och ska numera finnas bevarad i S:t Peterskyrkans basilika, där den finns med i förteckningen alla högt skattade reliker. Emellanåt lyser slöjan med ett utomjordiskt sken och avtrycket av Jesu ansikte framträder ännu tydligare.



Så här kommer bilden på denna svetteduk som är bland de mest fantasieggande bilder jag vet.

Vem Veronika egentligen var - eller om hon över huvud taget har funnits - är alltså okänt. Legenden om Veronikas svetteduk lär inte kunna spåras längre tillbaka än till 300-talet, och det ska inte ha varit förrän på medeltiden som den kopplades till berättelsen om korsfästelsen.